Jag hastar in i den lilla butiken för att köpa bakplåtspapper (hemma står degen på jäsning). Vid kassan står fyra grannar och pratar med ett sådär lagom, bekvämt upprört tonfall. En av dem säger "Ska jag vara utan tv ända till tisdag? Tänk om jag hade haft barn hemma!"
Jag ler för mig själv och bekräftar med ögonblickar mot de andra att jag uppfattar ironin i uttalandet. Jag möter en annan slags blick. Jag inser att hon som just talat menar allvar och hon fortsätter "Då sa jag till honom: detta är inte ok, och snart kommer jag att bli otrevlig mot dig." Jag betalar och hastar hemåt.
Väl hemma rekapitulerade jag vad jag hade hört dem prata om, innan den från min sida feltolkade andemeningen fastnade i mitt minne. De klagade över hur svårt det är att få hjälp med saker som går behöver lagas. Att man alltid i telefon möts av ett "jajamänsan, det fixar jag om en dag eller två" och att det alltid tar veckor innan denna dag inträffar. Och så är det.
När jag flyttade hit tog det åtta månader att få hatthyllan uppsatt. Sedan dess har man ju lärt sig och gör allt själv. Kanske också med tanke på att vår förre hyresvärd kunde knacka i en yttervägg och säga: "Ja, men det är ju gips det här så det går ju bra med vanlig skruv." (Jag och snickaren utbytte Blickar och nästa dag fanns det rätt sorts plugg och skruv för blåbetongsyttervägg i mitt postfack.)
Men tillbaks till detta med bristen på tv ända till tisdag, eller nej... jag låter det vara. Jag släpper det nu. Det blir bara tramsigt att ondgöra sig över... ja, nej! Jag har en deg att baka ut på recept från Cum Pane.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar